Har nyss varit uppe i stalle hos bruno hjärtat, det blev en uteskritt i skogen som dom senaste turerna den senaste veckan. Och när man sitter där på hästryggen och blir varm i hela kroppen, så tänker man, är det här min sista tur? är det hära sista gången jag får rida ,  är det hära sista gången jag ser hjärtat röra sig innan han försvinner. Det är ofattbart att för bara  några veckor sedan hoppade vi i skogen och galloperade längs vägen med vinden fladrande i ansiktet, när ingenting existerade, det var bara du och jag. Snart är det jag , bara jag helt ensam. Inget hjärta kvar. fan, jag vill inte. fast jag vet att för dig är det bäst att vandra på dom gröna ängarna. och jag kommer aldrig någonsin glömma dig, alla dagar, alla veckor, månader och alla helt underbara år vi har haft.


/ S