Många säger att man skapar sina problem själv, ni vet att livet blir så som man gör det, att om man tror själv att allt är bra så känner man ingen saknad, men frågan är..hur ska man kunna spela i livets spel om man inte ens har spel lusten? Det är så att även fast saker alltid kommer vara svårt, så som min älskade pappa sa till mig en dag ''Sara, det som händer dig nu är uppvärmningen till allt som händer sen''  Med det menade pappa att man tror saker är svåra nu, men att allt som händer sedan föralltid kommer bli värre och värre. Ingenting blir någonsin lättare här i livet. Det är väl det allt handlar om, att saker händer nu gör att man blir mer berädd sen, för om man aldrig varit med om ett motslag, hur skulle man reagera när det första kom? Såsom vi lever, när vi tappade nappen när vi var små, det var en motslag redan det, nu handlar det om andra saker, saker vi aldrig kunde tänka åp när vi använde nappen, när vi var små små bebisar. Det jag egentligen försöker komma fram till, är att även fast allt blir så fel, även fast det känns som att det aldrig blir bra, ska man ändå kämpa vidare eller ska man stanna och stå still för att slippa flera motslag, men att stanna , vad hjälper det att stå stilla på samma ställe och inte våga, att inte våga försöka vandra framåt och uppåt för stegen, för livet handlar väl inte bara om motgångar, livet handlar väl om lika mycket motgångar som framgångar, det är väl bara det att man alltid kommer ihåg det som är värst. Så som allt nu , Så som att min hjärta har dött, så som att han är borta och aldrig mera kommer att vakna, att försöka vandra framåt när man vet att man förlorade allt samtidigt som han försvann men man försöker göra det bästa och försöker vandra framåt samtidigt som man sakta blir skjuten tillbaka och sen när man vandrat en bit till så kommer den där andra motgången, den andra motgången som kom idag, om att hon är sjuk och ingen vet hur länge hur finns kvar här bland oss. Det är det jag menar tror jag, Att det går att helvete med allt...